mylifeandme

Det har varit en tung period ett tag nu. I torsdags vid tvåtiden på dagen tog Lars sitt sista andetag. Vi visste att han förmodligen inte skulle orka länge och det kändes nog som att det drog ut för länge på tiden. Han höll ut väldigt länge men på nåt sätt var det skönt när det var över. Man har ju bara gått och väntat, och när telefonen ringde i torsdags eftermiddag förstod jag direkt att det var ett dödsbud i andra änden. Jag var så otroligt ledsen och det gjorde så ont.
Jag har aldrig förlorat någon så nära mig förut (min riktiga morfar och jag var aldrig riktigt nära) och Lars har ändå varit ett del av mitt liv sedan jag föddes för 30 år sedan.
Jag har sååå många minnen från min tid i Helsingborg. Vi var där varje år och de var här varje år. Så vi träffades rätt ofta trots avståndet. När jag blev tillräckligt "stor" åkte jag ned själv med mina kompisar.
Jag skrattar gott när jag tänker på min första fylla, som jag faktiskt hade nere i Hbg. Det var Lars jag hade att tacka för den! Jag och min kompis L var nere i Hbg och härjade runt, 15 år gamla. Det är ett under att vi fick springa runt i den farliga staden så som vi ändå gjorde. En kväll hade Lars firmafest på en av färjorna som regelbundet går turen Helsingborg-Helsingör. Han satt uppe i restaurangen med sina kompanjoner och de hade sagt åt oss att vi skulle komma förbi. Sagt och gjort! De äldre männen blev ju så klart överlyckliga när det kom in lite fart och fläkt genom två 15-åriga pratglada tjejer. Vi fick välja fritt i baren. Tre stycken Carlsberg svart guld, 33:or och en underbar glassbakelse (eller vad det nu kallas) var vad jag fick ner och jag minns det som igår. FAN vad kul vi hade! Och vi var ju faktiskt under uppsikt av en del äldre personer så. Fast vi gjorde stan rätt osäker sedan, haha. Men jag tror Lars visste att vi var ansvarsfulla (haha) personer även med lite alkohol i blodet.
Det var tider det. Jag minns ljuden, lukterna, allting. Jag glömmer det aldrig. Och det är bara ett av alla mina minnen med Lars.



Jag hoppas Lars, att du har det bra där du är nu och att du är fri från alla plågor. Det går inte att förstå att sista tiden av ditt liv bestod av mediciner som fyllde två garderober (!!!). Hur är det ens möjligt? Trots allt onda fick du ändå leva din sista tid i ditt hem, tillsammans med din kära Mimmi. Jag tror, att när du efter sista sjukhusvistelsen, förstod att du aldrig skulle få komma hem igen, så gav du upp. Då fanns inget kvar att leva för. Du gjorde rätt som vägrade lida mer. Vi alla förstår, och beundrar dig för ditt val. Att du var stark nog att välja att avsluta lidandet.
Det krävs mod att göra det du gjorde. Det krävs styrka att ta ett sådant beslut och sedan stå fast vid det. Vi beundrar dig för det. För dig betydde det ett slut på lidandet och nu får du ägna din tid åt att fotografera allt underbart som finns upp i världen där ingen har ont.
Vi, som finns kvar här nere minns dig som en stark människa med stor integritet. Vi tackar dig för att du berikat våra liv och för att vi fick privilegiet att lära känna dig. Det lever vi vidare med. Du finns med oss för alltid i våra minnen och våra hjärtan. Ta hand om dig och tack för den tid vi fick med dig.

Min mormor ringde idag. Nu ligger L i koma. Det är tungt just nu och vi vet ju alla att det nu handlar om timmar eller någon dag. Han hade vaknat upp två gånger och talat om hur mkt han älskar M. Men sedan hade han fallit tillbaka i koma. Enligt doktorn så brukar man vakna ur komat när man är på väg att dö. Det brukar vara ett tecken.
Om jag kunde skulle jag vela ha vingar just nu så jag kunde flyga ner och säga adjö och tala om för honom hur mycket han och tiden i Hbg betytt för mig och hur mkt vi tänker på honom. Hur mkt vi har gråtit idag. Och samtidigt att allt vi vill är att han ska slippa lidandet. Det onda han levt med så länge. Det känns bara så jävla orättvist. Han är 67 år och det är inte ens en ålder.


Vi älskar dig L och vi tänker på dig hela tiden...

Jag kan sitta för mig själv och småle när jag tänker tillbaka på min barndom och saker som jag såg fram emot då. En av dem var alltid när vi skulle åka och hälsa på Mimmi (mormor)och Lars i Skåne. Det gjorde vi varje sommar, samt att även de kom till oss varje sommar och varje jul. Jag minns de varma somrarna i Skåne. Jag minns dofterna av Öresunds saltvatten, prasslet av bokskogens löv och smaken av slush som jag minns att jag brukade dricka när vi besökte köpcentret Väla. Jag minns allt som det var igår, trots att mitt samvete gnager för att det var över 10 år sedan jag var där nere. Tiden går så FORT och som allt annat så tänker man "jag ska".
Man tänker inte så långt som att tiderna förändras. Man vill att allting ska vara som det alltid har varit. Man vill att Mimmi och Lars alltid ska sitta vid sitt köksbord och spela yatzy på den gröna duken.
Tyvärr finns inget för alltid.
Tiderna förändras, och de förändras fort.
L har varit dåligt, mycket dålig, en längre tid. Allvarliga sjukdomar har avlöst varandra och jag önskar ingen ett sådant helvete som han har gått igenom. Han har gått på dialys en längre tid men i samband med ytterligare en sjukdom så har han nu beslutat att vägra ta mer dialys. Jag förstår honom. Varför ska man på egen hand förlänga ett lidande som ingen människa borde få känna? Han lever inte, han existerar. Det är ett lidande, en konstgjord andning. Det är inte värdigt och jag antar att det är så han själv tycker.
Han har lovat min M att inte sluta med dialysen. Men enligt läkaren var det över en vecka sedan han gav upp det. Trots det lovar han fortfarande M att han ännu tar dialys. Hon vet. Men hon säger inget. Hon förstår. Vi förstår.
Jag läste nyss att undersökningar visat att det i genomsnitt tar 7-10 dagar efter avslutad dialys för en patient att dö. Det skrämmer mig. Det har gått över 7 dagar nu.
Det gör så ont i mig när jag tänker på det. Sanningen att säga upptar det mycket av mina tankar trots att jag utåt sett inte pratar om det.
Jag vill inte att saker ska förändras. Det är för smärtsamt. Varför?

Jag är så effektiv idag så jag till och med hinner blogga om det!
Typiskt nog så har vi möte kl 16 idag och trots att jag slutar 11.45 på onsdagar så måste jag gå på det.
Så - jag jobbade imorse och efter min lektion slutade vid 10.30 så skyndade jag mig hem, tog en kopp kaffe hos mamsen och sedan blev det stallet. Tog in Jallan och visiterade honom eftersom han betett sig som att han inte mår bra. Inget kontigt med honom just nu men vi får hålla ögonen öppna. Sedan var det Hildings tur. Borsta, sela, på med vagnen och sedan ut på en tur i det underbara vårvädret. Kom tillbaka klockan 14.00 och då bar jag lite vatten och sedan hem för att slänga i mig lite käk. Och nu sitter jag här!
Klockan är bara 14.30 och jag har hunnit mer idag än vad jag normalt gör på en dag. Varför är man inte så effektiv jämt??
Nu ska jag tvätta mig, byta om och bege mig åter till jobbet. Sedan måste jag handla och därefter hem och laga mat innan jag gör stallet i igen och sedan ÄNTLIGEN får göra kväll. Jösses vilken bra dag! Ju mer jag gör desto mer energi får jag. :-)

Älsklingen är sjuk och har så varit i några dagar. Han har ju dragits med en elak halssmärta och diverse andra åkommor. SÅ i måndags åkte han upp vårdcentralen och de konstaterade att han åkt på halsfluss. Usch. Så nu äter han antibiotika och redan efter någon dag så släppte faktiskt den höga febern.

Nej, nu måste jag skynda på!
Ha en bra dag!