mylifeandme

Äntligen lite julledigt! Det verkligen känns i hela kroppen att man är ledig. Lite som en sten som släpper. Nu ska jag ägna hela lovet åt hästarna och jag ska även göra färdigt mitt examensarbete så jag kan vara på det torra med jobb sen. Vadå lov egentligen? Men bara det att man inte behöver ta sig någonstans.
   Innan ledigheten sätter in på riktigt ska jag dock köpa klart alla julklappar, men det är ett helsike nu. Var nere på stan i morse och det fanns inte en parkeringsplats så långt ögat kunde nå. Det är problemet med lilla Mora nu. För små vägar och för lite parkeringar. Det måste helt enkelt förbättras nu när så många intressanta affärer etablerat sig här.

Ungefär så HÄR känner jag mig nu:

Tänk vad tiden går!
I morgon är det sista degen på denna termin, och den kommer att avslutas med jullunch på hotellet bredvid skolan. Trevligt! Julmat är ju alltid sååå gott!
Förhoppningsvis hinner man köpa de flesta av klapparna i morgon med. Ute i sista minuten? Jo, men inget ovanligt...
Förutom all denna stress just innan jul, så älskar jag verkligen julen. Det är så mysigt med alla ljus, julgranar och allt annat som hör julen till.
Tänk bara om det inte vore så förbaskat kallt som det varit de senaste två veckorna. En snittemperatur på ca - 15 grader om dagarna är inget att hurra för.

Nåväl, nu är det dags att göra dagens stallsysslor. Blev en sen dag på jobbet, mkt som ska rättas, betyg som ska sättas osv....

Nu är det kallt! Termometern visade - 17 grader i morse, och det är nästan lika kallt nu. Det är så vackert ute med de vita träden, men det hade faktiskt räckt om det varit runt ett par minus.
  Jag ska ut och mocka och släppa in hästarna om ett tag. När det är så här kallt så får de två yngsta varmbloden gå in för att värma upp sig själva och stallet. Jag hoppas att inte vattnet fryser där nere än. Det brukar frysa om det är så här kallt och så tinar det inte upp förrän till våren. Det är tungt att kånka tiotals liter från garaget (ca 60 meter) flera gånger om dagen.... Så, man är lika spänd varje gång man skruvar på kranen nere vid stallet.

Julklappar är ett stort problem ibland. Speciellt när man inte har en aaaaaning om vad man ska köpa. Detta är särskilt svårt till pappa, som jag inte har en aning om vad han vill ha. Någon som har nåt tips på vad man kan köpa till en 54-årig man som är ägare till en fönsterfabrik och gillar att tippa odds och trav? Hmmm....för jag vet inte riktigt vad han har mer för intressen faktiskt. Han har precis lärt sig att kolla travresultat på atg:s hemsida, så datakunnig är han. Men ja....tips emottages tacksamt!

Detta inlägg tillägnas min trogne vän, Guinness. Han galopperar nu omkring på de evigt gröna ängarna, och slipper känna smärta mer.

Du gav oss allt du kunde, och jag ångrar inte en dag vi haft tillsammans. Du fick vandra vidare innan din stjärna slutade lysa helt, och det var du värd. Du var den bästa vän en människa kunde ha. Du gav oss allt. Tack min vän.








VI ÄLSKAR DIG FÖR ALLTID!    VILA I FRID.........

Det känns som att varje gång jag skriver här är det om något negativt. Det har varit mkt sånt i mitt liv det senaste året, och det är då det är som skönast att skriva av sig.
Guinness blir märkbart sämre för var dag som går. Han står och lyfter sina bakben och visar att det gör ont nu. Snön gör det hela ännu jobbigare för honom. De senaste dagarna när vi tagit in honom i stallet har han inte kunnat flytta sig i sidled. Han gör det sakta, sakta, och släpar då endast höger ben längs marken. Han kan helt enkelt inte.

Vi hade tänkt att vi skulle vänta tills efter jul och nyår med att låta honom vandra vidare. Men när vi ser hur han blir sämre, och hur hans ögon verkligen ber oss att låta honom slippa lidandet - så kan vi bara inte. Varför ska vår lyckliga jul vara viktigare än hans liv? Det blir ju iaf ingen lycklig jul när man vet vad som väntar runt hörnet. Skit....

Vi har bestämt oss att ringa redan i morgon bitti. Jag vet inte om jag klarar av att vara med när det var precis ett år sedan Watte. Det känns för jobbigt.
Från början tänkte vi att han skulle få sluta sitt liv här. Men efter lite eftertanke så kanske det inte går så bra. Det blir blod, och vi har några grannar nära som säkert inte tycker det är så trevligt. Vi vill heller inte göra det så de andra hästarna ser. Det känns hemskt att plåga honom med transport, men det är iaf "bara" 3 mil. För att han sen inte ska behöva ha ont någonsin igen....

Jag kan inte låta bli att gråta när jag skriver, trots att jag vetat om detta så länge, att dagen skulle komma inom en snar framtid. Hur förbereder man sig?
Guinness var min första riktiga travare, han lärde mig ALLT jag kan. Han gjorde alltid sitt bästa trots att han alltid haft problem. Men nu förstår jag ju, att de dagar han inte ville låta sig tas i hagen, var dagar han hade ont. Ändå kämpade han. Han ville så mycket. Han ville glänsa. Han älskade att springa på banan och visa upp sig, trots smärtan. Han ÄLSKADE när folk såg honom, och när de ville klappa honom. Han visste att HAN var stjärnan.
Han skötte sig alltid, och var vi än var, så blev folk så häpna över hur snäll han var. Lugn, cool. Sånna hästar växer inte på träd...

I morgon kommer jag att ringa vetrinären och be om en tid med svensk lantbrukstjänst, sedan finns det ingen återvändo....