mylifeandme

Det har varit en tung period ett tag nu. I torsdags vid tvåtiden på dagen tog Lars sitt sista andetag. Vi visste att han förmodligen inte skulle orka länge och det kändes nog som att det drog ut för länge på tiden. Han höll ut väldigt länge men på nåt sätt var det skönt när det var över. Man har ju bara gått och väntat, och när telefonen ringde i torsdags eftermiddag förstod jag direkt att det var ett dödsbud i andra änden. Jag var så otroligt ledsen och det gjorde så ont.
Jag har aldrig förlorat någon så nära mig förut (min riktiga morfar och jag var aldrig riktigt nära) och Lars har ändå varit ett del av mitt liv sedan jag föddes för 30 år sedan.
Jag har sååå många minnen från min tid i Helsingborg. Vi var där varje år och de var här varje år. Så vi träffades rätt ofta trots avståndet. När jag blev tillräckligt "stor" åkte jag ned själv med mina kompisar.
Jag skrattar gott när jag tänker på min första fylla, som jag faktiskt hade nere i Hbg. Det var Lars jag hade att tacka för den! Jag och min kompis L var nere i Hbg och härjade runt, 15 år gamla. Det är ett under att vi fick springa runt i den farliga staden så som vi ändå gjorde. En kväll hade Lars firmafest på en av färjorna som regelbundet går turen Helsingborg-Helsingör. Han satt uppe i restaurangen med sina kompanjoner och de hade sagt åt oss att vi skulle komma förbi. Sagt och gjort! De äldre männen blev ju så klart överlyckliga när det kom in lite fart och fläkt genom två 15-åriga pratglada tjejer. Vi fick välja fritt i baren. Tre stycken Carlsberg svart guld, 33:or och en underbar glassbakelse (eller vad det nu kallas) var vad jag fick ner och jag minns det som igår. FAN vad kul vi hade! Och vi var ju faktiskt under uppsikt av en del äldre personer så. Fast vi gjorde stan rätt osäker sedan, haha. Men jag tror Lars visste att vi var ansvarsfulla (haha) personer även med lite alkohol i blodet.
Det var tider det. Jag minns ljuden, lukterna, allting. Jag glömmer det aldrig. Och det är bara ett av alla mina minnen med Lars.



Jag hoppas Lars, att du har det bra där du är nu och att du är fri från alla plågor. Det går inte att förstå att sista tiden av ditt liv bestod av mediciner som fyllde två garderober (!!!). Hur är det ens möjligt? Trots allt onda fick du ändå leva din sista tid i ditt hem, tillsammans med din kära Mimmi. Jag tror, att när du efter sista sjukhusvistelsen, förstod att du aldrig skulle få komma hem igen, så gav du upp. Då fanns inget kvar att leva för. Du gjorde rätt som vägrade lida mer. Vi alla förstår, och beundrar dig för ditt val. Att du var stark nog att välja att avsluta lidandet.
Det krävs mod att göra det du gjorde. Det krävs styrka att ta ett sådant beslut och sedan stå fast vid det. Vi beundrar dig för det. För dig betydde det ett slut på lidandet och nu får du ägna din tid åt att fotografera allt underbart som finns upp i världen där ingen har ont.
Vi, som finns kvar här nere minns dig som en stark människa med stor integritet. Vi tackar dig för att du berikat våra liv och för att vi fick privilegiet att lära känna dig. Det lever vi vidare med. Du finns med oss för alltid i våra minnen och våra hjärtan. Ta hand om dig och tack för den tid vi fick med dig.