mylifeandme

Fredag igen! Tiden svischar förbi!
I dag fyller J år och jag hoppas att han inte kommer hem alltför sent. Han har varit i Sthlm och jobbat och de hann inte bli klara igår så de fick sova över på Globen hotell. Det var (som vanligt när J och J är borta på jobb) en liiite överförfriskad ♥ som ringde hem igår kväll. De hade varit på bolaget och köpte "lite" öl och whiskey. Hmmm...
När katten är borta... eller...nej, hur blir det då? När råttorna är borta?? ...är katten hemma och har tråkigt...

I morrn blir det 3-rätters, det + en liten sak till får bli min födelsedagspresent till mannen. Han älskar ju min mat så what the heck! Sen kommer "grannarna" också så klart.

Uasch, det var 12.6 grader inne när jag kom hem. Igår kom jag hem kl 19.00 då var det lika kallt. Det är inte roligt att gå ner i källaren och elda och veta att det tar minst en timme innan det blir varm i kåken....

Ha en härlig fredag!

R.I.P VILLE









Vem kunde ana att denna dag skulle sluta som den gjorde.
Just nu sitter jag här med ett stort hål i själen. Vår kära Ville blev överkörd idag, endast 2 år gammal.....
Jag kan fortfarande inte tro att det är sant. Allas vår Ville.
Ville som bodde hos oss en hel del, men var mammas och pappas katt. Han var jämt med i stallet och ofta när vi knatade hemåt så följde Ville med hem till oss. Han skuttade på efter oss och var så lycklig jämt. Sen kunde han vara hos oss i några dagar eller så stannade han på besök i nån timme bara. Han var liksom vår gårdskatt här på Edkallvejän, han var alltid med där det hände.
Tyvärr hade han noll respekt för bilar. Så egentligen är det nog inte konstigt att tiden med Ville fick ett abrupt slut.

Jag slutade tidigt idag och var hemma hos mamma och pappa och väntade på att mamma skulle komma hem från tandläkaren. Så jag satt nere hos min mormor och pratade när mamma kom hem. Jag såg direkt på henne att något hänt eftersom hon var alldeles sammanbiten. Så säger hon: "Det är Ville... Han har blivit överkörd..." (Jag gråter till och med när jag skriver det, för det var så himla chockerande......). Vi hade ju väldigt svårt att ta in vad hon sa. Var Ville DÖD??? Det var ju bara någon timme efter att han skuttat runt med en mus i munnen.
En man hade kommit in på gården och frågat mamma om de ägde en gul katt och sa att han hade kört på den och att den var död. Han träffade den i huvudet och det var över på en tiondels sekund. Han var snäll och följde med mamma ner och lade Ville i en plastpåse. Självklart är vi jättetacksamma att mannen stannade och var så klok att han tog reda på vem som ägde katten. Tänk om han bara kört vidare!
Jag tycker så synd om mamma som fick ta reda på Ville och ha honom i den där påsen. Det var fruktansvärt att se. Fy fan, vad jag grät.
VILLE!!!!!!!! Ville FÅR inte vara BORTA!!!!! Han var ju glädjespridaren här på vår väg. Han var ju bara två år och SÅ lycklig!!! Jag kan inte förstå det.... han skulle ju leva med oss i 20 år till! Det gör så ONT! När sånt här händer överväger jag starkt att inte ha djur. Jag klarar inte av det. Jag blir så oerhört påverkad och kan liksom inte sluta tänka på det.... Min mage gör ont och mitt huvud likaså.

Varför finns det ingen rättvisa i livet? Vad hade Wilbert gjort för att förtjäna att avsluta sitt lyckliga liv så tragiskt??

Du fattas oss Ville. Tack för den fina men korta tid, som du spred glädje i våra liv.....

Hej svejs!
Just nu befinner sig jag och J i Helsingborg. Vi har varit här sedan i måndags och vi har minst sagt haft fullt upp hela tiden. Vi fixar och donar och det har varit möten med advokat, bank mm. Vi försöker hjälpa kära mormor så gott det går men det kommer att bli en tuff tid för henne fram över.
Lite shopping har det ändå blivit och det kan vi unna oss lite nu eftersom jag lyckades komma 8 av 970 spelare i en turnering som pågick i tre kvällar med avslut i tisdags. 27 000 in och det var nedrans skönt må jag säga! Vinnaren fick dock 300 000 så som vanligt väldigt nära stora pengar....   

Nu blir det sängen. Dagarna är långa och vi uträttar mycket under dessa så sängen är extra skön när det är läggdags! God Natt!

Det har varit en tung period ett tag nu. I torsdags vid tvåtiden på dagen tog Lars sitt sista andetag. Vi visste att han förmodligen inte skulle orka länge och det kändes nog som att det drog ut för länge på tiden. Han höll ut väldigt länge men på nåt sätt var det skönt när det var över. Man har ju bara gått och väntat, och när telefonen ringde i torsdags eftermiddag förstod jag direkt att det var ett dödsbud i andra änden. Jag var så otroligt ledsen och det gjorde så ont.
Jag har aldrig förlorat någon så nära mig förut (min riktiga morfar och jag var aldrig riktigt nära) och Lars har ändå varit ett del av mitt liv sedan jag föddes för 30 år sedan.
Jag har sååå många minnen från min tid i Helsingborg. Vi var där varje år och de var här varje år. Så vi träffades rätt ofta trots avståndet. När jag blev tillräckligt "stor" åkte jag ned själv med mina kompisar.
Jag skrattar gott när jag tänker på min första fylla, som jag faktiskt hade nere i Hbg. Det var Lars jag hade att tacka för den! Jag och min kompis L var nere i Hbg och härjade runt, 15 år gamla. Det är ett under att vi fick springa runt i den farliga staden så som vi ändå gjorde. En kväll hade Lars firmafest på en av färjorna som regelbundet går turen Helsingborg-Helsingör. Han satt uppe i restaurangen med sina kompanjoner och de hade sagt åt oss att vi skulle komma förbi. Sagt och gjort! De äldre männen blev ju så klart överlyckliga när det kom in lite fart och fläkt genom två 15-åriga pratglada tjejer. Vi fick välja fritt i baren. Tre stycken Carlsberg svart guld, 33:or och en underbar glassbakelse (eller vad det nu kallas) var vad jag fick ner och jag minns det som igår. FAN vad kul vi hade! Och vi var ju faktiskt under uppsikt av en del äldre personer så. Fast vi gjorde stan rätt osäker sedan, haha. Men jag tror Lars visste att vi var ansvarsfulla (haha) personer även med lite alkohol i blodet.
Det var tider det. Jag minns ljuden, lukterna, allting. Jag glömmer det aldrig. Och det är bara ett av alla mina minnen med Lars.



Jag hoppas Lars, att du har det bra där du är nu och att du är fri från alla plågor. Det går inte att förstå att sista tiden av ditt liv bestod av mediciner som fyllde två garderober (!!!). Hur är det ens möjligt? Trots allt onda fick du ändå leva din sista tid i ditt hem, tillsammans med din kära Mimmi. Jag tror, att när du efter sista sjukhusvistelsen, förstod att du aldrig skulle få komma hem igen, så gav du upp. Då fanns inget kvar att leva för. Du gjorde rätt som vägrade lida mer. Vi alla förstår, och beundrar dig för ditt val. Att du var stark nog att välja att avsluta lidandet.
Det krävs mod att göra det du gjorde. Det krävs styrka att ta ett sådant beslut och sedan stå fast vid det. Vi beundrar dig för det. För dig betydde det ett slut på lidandet och nu får du ägna din tid åt att fotografera allt underbart som finns upp i världen där ingen har ont.
Vi, som finns kvar här nere minns dig som en stark människa med stor integritet. Vi tackar dig för att du berikat våra liv och för att vi fick privilegiet att lära känna dig. Det lever vi vidare med. Du finns med oss för alltid i våra minnen och våra hjärtan. Ta hand om dig och tack för den tid vi fick med dig.

Idag är det ca -25 ute. Vi har haft dagstemperaturer på mellan 25-30 grader de senaste två veckorna, med undantag för en dag tror jag det var. Innan det var det ca 15-20 i ett par veckor. Det säger sig självt att man är trött på denna extrema kyla. Jag lider verkligen med att se stackars Hilding sukta efter att få komma ut. Igår stod han och krafsade vid öppningen och till slut började han till och med bita och gnugga läppen på handtaget. Bäbisen. Han VILL verkligen inte vara i hagen mer. Jag förstår att han blir arg och grinig. Nästa vecka säger de att det ska bli mildare, ca 10-15 minus och då är det bara att sätta igång med träningen. Fy fan. Snacka om brist på vinterträning. Det är bara att gilla läget och komma igen.
Det konstiga är att det är BARA runt Dalarna som det är så här extremt kallt fortfarande. I Norrland hade de för sjutton plusgrader och tö!!

Bjuder på några bilder från jul-/nyårshelgen som varit.

Nemo fick ett stort ben av oss i julklapp:



Missarna gillar att ligga i fönstret nu när vi eldar så att elementen osar av värme:



Morbror och Älskling sörplar glögg:



Farmor och ena brorsan väntar in julmaten:



Brorsan med sin söta Madde:



Rocker:




Imorgon börjar allvaret igen. Eleverna är tillbaka och nedräkningen till sportlovet har nog redan börjat... hahaha!

Tänk vad tiden går fort alltså. Det är helt sjukt. Det känns som igår båda mina bröder var små och sprang och drygade sig när man själv var tonåring och hade kompisar eller killar hemma. Nu är min ena bror snart 24 och har flyttat till Stockholm och min andra bror är snart 17 och har blivit stoooor. Lilla C. Det var verkligen inte länge sedan som han gick och höll syrran i handen på stan. Jag minns när jag flyttade hemifrån och mamma var snäll nog att ge mig ett halvt kök så att jag skulle klara mig. Däribland en charmig spagghettislev i form av en dinosaurie. Det var inte ett smart drag. Min lille bror var tokig i dinosaurier och han skrek och grinade som ett litet spädbarn med kolik när jag lade beslag på den där sleven. Hihi.
Du vet brorsan, jag ska ska spara den tills den dag du flyttar hemifrån - då ska du få den.

Idag är det jag som är det dryga barnet. Lilla C har nämligen skaffat sig en tjej. En riktig tjej. Riktigt tillsammans - det är när man skriver gulliga meddelanden till varandra på bilddagboken, när man pratar flera timmar i telefonen med varandra trots att man egentligen inte har något särskilt att säga. När man kallar varandra bebi, och när man ger varandra söta saker så att man hela tiden har något att minnas varandra med. Och framför allt - när man sover över hos varandra och stannar hos varandra flera dagar i rad. DÅ är man tillsammans på riktigt.
De är såå söta tillsammans C och A! Men C, du vet att det är nu du kanske får tillbaka för gammal ost ;-) 


The famous dinosaur:

Det är inte bara vi människor som tycker styrketräning är jobbigt. Även hundar kan bli frustrerade när skivstängerna inte är på enkla att bära..... Det visar Nemo tydligt här iaf :) haha
Katten Ville sitter i dörröppningen och tittar på.

Så här såg Nemo ut när han kom hem i lördags.
Något trött men nöjd att få återse sin kära älg.

Nu är äntligen NEMO hemma igen.
Han ska få äta medicin i en vecka och börja med lugna promenader utan att springa runt.
Jäklar vad han gått ned i vikt på bara 4-5 dagar! Och hur han minskat i muskelmassa. Från att ha varit en kraftig muskulös unghund är han nu jättesmal och lite knotig. Otroligt att det kan hända så mkt med kroppen på den tiden. Men det är klart, får man inte behålla någon mat, samt vara isolerad i en bur så.....
Hoppas bäbisen får hålla sig frisk nu.

Nemo är sjuk. Han är numer inlagd på Falu Djursjukhus. :-(
Stackars bäbisen.... han har varken ätit eller druckit på två dagar, och bara spytt. Så nu är han nere för undersökning samt att han får dropp. Än så länge har inte vetten hittat någonting trots röntgen och andra prover.
De ska göra en till röntgen i morgon och om inte de hittar något då, och han inte blivit bättre, så måste de nog öppna honom.....
Fy sjutton..... stackars bäbisen.... Usch....

Jag fick en chock när jag gick upp och tittade på termometern i morse. - 28 grader!!
Shit! Det var bara att bylta på sig och pallra sig ut till de små liven som stod i hagen och väntade på frukost. Jag hade ju lite tidigare blivit väckt av ett telefonsamtal från mamma, då hon berättade att Jalla och Hilding var i samma hage. Tråden var nerriven och i Hildings hage stod två frostiga hästar. Inte frös de inte, de var tvärtom myyycket varma av allt spring de haft för sig.
Vi flyttade Jalla till en annan hage eftersom ingen hade lust att börja gå runt och fixa tråden i nästan 30-graders kyla.
Nu har vi nyss varit ute och fixat den. För nu är det ju bara 22 grader!
Tråkigt nog hade hästarna lek så pass att Hildings bästa täcke var trasigt. Grrrr. Ett bensnöre avryckt och sen en stor reva ovanför ena maggjorden. Suck.

Denna helg har annars varit mycket trevlig då min svåger, dvs J:s bror och hans tjej varit på besök. Vi har spelat spel, grillat (!), och haft allmänt trevligt. C tog sig en tur på Jalla och han fick ut och pulsa lite snö. Innan det hade han dock nästan fått en hjärtattack eftersom N skulle testa att åka skidor för första gången.
För det första tycker hästarna inte alls om skidåkare eftersom de ser både konstiga ut och låter konstigt. När sen skidåkaren dessutom har reflexväst på sig och sedan ramlar ihop, skrikandes, i en hög mitt framför den stackars vettskrämda hästen - ja, då kan det gå illa. Hästen hoppade lyckligvis bara bakåt en bra bit och skidåkaren kom tillslut upp - helskinnad. Däremot tog det ett tag innan Jalla sänkte garden mot den mystiske mannen. N fick knappt klappa honom efter det. Haha. Och Jalla vääägrade gå förbi N när han stod på gården. det var ju en mycket farlig människa som han hade sett slänga sig ner på marken med både skidor och stavar som hot.....
Mycket kan hända när en stockholmare bestämmer sig för att prova på skidåkning för första gången i sitt 24-åriga liv......

Ja, jag vet, det var ett tag sen det var julafton. Men! jag har ju inte skrivit vad jag fick i julklapp! :-)
Det var en mycket trevlig julafton med god mat, trevligt sällskap, tomte och många fina klappar.
Bland annat fick jag massor av smink, en snygg väska, en soda stream (jippie!), presentkort, telefonkort, ljuslykta, bok, parfym (celine dion - luktade jättegott!), pengar, godis, raggsockor, en bacardi apple och en jäger (slurp) ! Och mycket annat smått och gott. Jag tyckte jag fick massor av klappar så jag måste ha varit riktigt snäll i år. ;-) Hihi

Nej, nu ska jag förbereda maten, för ikväll kommer mamma, pappa och mina bröder på middag. Najs!
Vad det bjuds på berättar jag sen, annars finns risken att det inte blir en överraskning!

Ha en trevlig dag i kylan! Hoppas ni inte har lika kallt som vi har. Jag såg på kartan att vi har kallast i Sverige, och haft så länge nu. I natt var det över -20 ute och nu är det -15 redan. BURRR!!!

Hur kommer det sig att man varje år säger samma sak angående julklappsshoppingen?
Tänk att man sitter där varje år och säger: "Nej men i år ska jag minsann vara ute i goood tid och köpa alla julklappar."

- Not....

Jag är nyss hemkommen från årets "köpa julklappardag". Två dagar innan julafton. Sen som alltid. Som vanligt kan jag inte hålla ett ord av det jag lovar mig själv. Jag var (precis som alla andra också vad det verkar) ute i sista minuten som vanligt. Bilar överallt, inte en parkeringsplats. Folk så långt ögat når...köer..... stress stress stress.
Nu sitter jag här med en hel hööööög av saker att slå in. Och inte räckte allt julpapper, inte tejpen heller för den delen. GRRR. Bara att köpa mer.

Är det nån här som alltid är ute i god tid eller är ni lika sena som jag är?

Nåja, det var iaf nån som sa till mig idag; "Luuugn, det är väl inte julafton än? Det är ju två dar kvar!"