Usch vad rädd jag blev....
Den här eftermiddagen har varit riktigt jobbig....
Dessutom trodde jag den skulle sluta med att Jalla inte skulle finnas mer....:(
Det var när jag skulle till stallet för att ge hästarna lunch som jag inte såg Jalla. Jag hade sett honom 1½ timme innan då han hade stått och sovit bakom stallet. Nu ropade jag och han kom inte. Två av de andra hästarna stod bakom sitt vindksydd och tittade in i andra hagen som att de liksom försökte komma dit, eller visa att det var nåt konstigt där.
Då jag går dit ser jag Jalla ligga där, helt stilla, nästan på rygg, men huvudet liggandes lutande ner i backen. Han ligger i en backe där han är fastkilad mellan en sten och en jordhög. Huvudet hänger ner och jag ser att han inte får någon luft knappt. Men han lever....
Han ligger liksom inte rakt, utan som tippad neråt vilket gör att täcket sittersom en snara runt halsen. Jag får verkligen så gott som panik och ringer Jimmy, som kommer direkt. Jalla är helt utmattad och kan ju inte resa sig eftersom han har en stor hög iu vägen, och rulla runt kan han inte eftersom han har en stor stenbumling bakom ryggen. Vi vet ju inte om han brutit nåt, eller om han är skadad på något annat sätt. Vi har ingen aning om vad som hänt.
Det är bara en tidsfråga innan han inte klarar av att ligga så längre..... stundvis ser man hur han "försvinner" och kippar efter luft. Han låter hemskt....Han skakar också av säkert både köld och muskeltrötthet.
Tillslut får vi loss täcket så att åtminstone inte det ska ta livet av honom.....Man ser verkligen hur han vill att man ska vara där, hur han varje gång man flyttar på sig så han inte ser en - har upp huvudet det lilla han orkar för att titta efter en....gubben....
Vi ringer först till vet. som säger att vi måste ringa räddningstjänsten för att få hjälp att gfå upp honom. Vi ringer 112 och efter en halvtimme (kändes som en evighet, och en halvtimme är mkt i ett sånt läge) kommer dom. Fem man med brandslangar klafsar in genom leran för att hjälpa oss. De får under slangen så de kan baxa ner honom från kullen och få honom på plan mark så att han ska kunna resa sig själv. När han väl kommer ner så flyger han upp med brandlangen hängandes runt benen, men han rör sig iall fall, skönt! Däremot vet vi ju inte om det är av chocken som han ser oskadd ut, eller om han fått något skadat.
Jalla får komma in i stallet, han är alldeles våt på sidan han legat i säkert 2 timmar utan att kunna andas ordentligt. Vi sätter på honom täcke och han får gå in och äta mat. Vad som slår mig är hur oerhört glad han verkar. Han som aldrig brukar tigga slänger fram hoven för att be om godis, säkert också ett tecken av en chock.
Jag hoppas att han inte är skadad någonstans, mer än att han är nedkyld och stel efter att ha legat och skakat på marken, och kämpat. Han verkar ok, men vi får ha koll på honom och känna igenom lite mer i morgon.
När är med om något sånt här, där man ser att hästen är på väg att lämna en vid varje minut som går så får man sig tankeställare. Vilken TUR att jag slutade tidigt just idag, vilken tur att det var fler hemma, och vilken TUR att jag inte bestämde mig för att ge hästarna mat en timme senare.... Tänk om jag inte hade kommit då jag gjorde? Hade han varit död då? Han kunde ju knappt andas.....
Usch, man vågar inte tänka så.....men ibland kan man inte låta bli att undra hur det kunde ha gått om man gjort annorlunda.
Jalla:
Dessutom trodde jag den skulle sluta med att Jalla inte skulle finnas mer....:(
Det var när jag skulle till stallet för att ge hästarna lunch som jag inte såg Jalla. Jag hade sett honom 1½ timme innan då han hade stått och sovit bakom stallet. Nu ropade jag och han kom inte. Två av de andra hästarna stod bakom sitt vindksydd och tittade in i andra hagen som att de liksom försökte komma dit, eller visa att det var nåt konstigt där.
Då jag går dit ser jag Jalla ligga där, helt stilla, nästan på rygg, men huvudet liggandes lutande ner i backen. Han ligger i en backe där han är fastkilad mellan en sten och en jordhög. Huvudet hänger ner och jag ser att han inte får någon luft knappt. Men han lever....
Han ligger liksom inte rakt, utan som tippad neråt vilket gör att täcket sittersom en snara runt halsen. Jag får verkligen så gott som panik och ringer Jimmy, som kommer direkt. Jalla är helt utmattad och kan ju inte resa sig eftersom han har en stor hög iu vägen, och rulla runt kan han inte eftersom han har en stor stenbumling bakom ryggen. Vi vet ju inte om han brutit nåt, eller om han är skadad på något annat sätt. Vi har ingen aning om vad som hänt.
Det är bara en tidsfråga innan han inte klarar av att ligga så längre..... stundvis ser man hur han "försvinner" och kippar efter luft. Han låter hemskt....Han skakar också av säkert både köld och muskeltrötthet.
Tillslut får vi loss täcket så att åtminstone inte det ska ta livet av honom.....Man ser verkligen hur han vill att man ska vara där, hur han varje gång man flyttar på sig så han inte ser en - har upp huvudet det lilla han orkar för att titta efter en....gubben....
Vi ringer först till vet. som säger att vi måste ringa räddningstjänsten för att få hjälp att gfå upp honom. Vi ringer 112 och efter en halvtimme (kändes som en evighet, och en halvtimme är mkt i ett sånt läge) kommer dom. Fem man med brandslangar klafsar in genom leran för att hjälpa oss. De får under slangen så de kan baxa ner honom från kullen och få honom på plan mark så att han ska kunna resa sig själv. När han väl kommer ner så flyger han upp med brandlangen hängandes runt benen, men han rör sig iall fall, skönt! Däremot vet vi ju inte om det är av chocken som han ser oskadd ut, eller om han fått något skadat.
Jalla får komma in i stallet, han är alldeles våt på sidan han legat i säkert 2 timmar utan att kunna andas ordentligt. Vi sätter på honom täcke och han får gå in och äta mat. Vad som slår mig är hur oerhört glad han verkar. Han som aldrig brukar tigga slänger fram hoven för att be om godis, säkert också ett tecken av en chock.
Jag hoppas att han inte är skadad någonstans, mer än att han är nedkyld och stel efter att ha legat och skakat på marken, och kämpat. Han verkar ok, men vi får ha koll på honom och känna igenom lite mer i morgon.
När är med om något sånt här, där man ser att hästen är på väg att lämna en vid varje minut som går så får man sig tankeställare. Vilken TUR att jag slutade tidigt just idag, vilken tur att det var fler hemma, och vilken TUR att jag inte bestämde mig för att ge hästarna mat en timme senare.... Tänk om jag inte hade kommit då jag gjorde? Hade han varit död då? Han kunde ju knappt andas.....
Usch, man vågar inte tänka så.....men ibland kan man inte låta bli att undra hur det kunde ha gått om man gjort annorlunda.
Jalla: