mylifeandme

Ja, jag måste medge att jag är ruggigt dålig på att uppdatera denna blogg.

Det har varit hektiskt sedan jag började jobba igen efter semestern så jag får väl skylla på det.

 

De flesta vet ju redan att vi varit ute på en mardrömstur jag och Stygge och jag är bara glad att änglarna vakade över oss, för enligt veterinären hade vi änglavakt.

Jag vet fortfarande inte vad det var som fick Stygge att bete sig som han gjorde, att bara börja slå. Dock har han ju betett sig konstigt på just det där stället förr, då han galopperat där ett par gånger. Nu var det lite värre, då han som sagt slog. Han blev väl rädd för sig själv när han upptäckte att han sparkat så då fortsatte han. Kan fortfarande avgöra om han slog för att slå eller om han mer bockade liksom. Men gjort är gjort. Då jag tvingades lämna skeppet sprang han hem på egen hand med vagnens skalmar under sig. Hemma hade han sprungit in i sin hage och dragit tråd och pinnar med sig. Bredvid sig hade han vagnen upp och ner då han fått av sig både den och sele. Det enda han satt fast i var träns och tömmar. Han blödde från alla benen och värst var det i höger bakknä som jag trodde han het hade slagit sönder. Det såg så illa ut att jag gjorde mig beredd att få lov att ta bort honom på plats. Han kunde heller inte stödja på benet när han stod. Gammelgård var snäll att komma upp och kika igenom honom och gav honom smärtlindrande. Det var riktigt snällt och det kändes säkrare än att en distriktare skulle komma ut.

 

När jag själv ramlade i backen tog jag mig upp snabbt som bara den. Tänk, så kroppen fungerar när den är adrenalinfylld. Det enda jag kunde tänka på var hästen! Jag hörde ju att han var uppe på järnvägsspåret och sprang så jag var fullt koncentrerad med att ta mig hem så fort jag bara kunde. Stackars mamma, hon var ju helt uppskärrad när jag ringde och sa vad som hänt och att hon fick lov att hämta mig.

Från smällen till att jag var klar med hästen i stallet och vetten varit där osv tog det några timmar och under tiden hann jag bryta ihop några gånger och inse att tiden för Stygge var kommen. Sen bara kom det, som att nån slagit mig i huvudet med ett järnrör. Värken. Innan hade jag bara ont i ändan, som jag skrapade och slog blå. Men sen. Förmodligen fick jag en lätt hjärnskakning för jag spydde även när jag kom hem. Men att jag orkade hålla ut så många timmar och hålla sanset får jag nog tacka min kära familj för ändå, då de var där och hjälpte mig. Jag blev hemma hela den veckan med en enorm smärta i mage, axlar, nacke etc. Fy fan. Det där är inget man vill vara med om två gånger. Man hinner tänka en hel del innan man inser att "jag måste hoppa ur vagnen, och det kommer att göra ont". Det enda jag tänkte var att jag skulle hoppa så inte knäna skulle fara ur led.

 

Man blir rätt rädd när sånt där händer, även om man inte är det just precis när det sker. Men att sen sätta sig upp igen och köra. Dels vet man inte hur hästen kommer reagera. Kommer han GÅ att köra? Osv. Då jag kände mig nervös och inte ville föra över det på hästen så åkte vi ner på banan och Linda hjälpte mig köra. Vi satte på käk och hela köret, slaggjord förstås. Men det var som vilken gammelgubbe som helst. Inte minsta reaktion på att nåt skulle ha hänt.

De är för underliga ändå, hästarna.

 

Vagnen, min fina vagn, såg ut så här efter turen: