När saker förändras
Jag kan sitta för mig själv och småle när jag tänker tillbaka på min barndom och saker som jag såg fram emot då. En av dem var alltid när vi skulle åka och hälsa på Mimmi (mormor)och Lars i Skåne. Det gjorde vi varje sommar, samt att även de kom till oss varje sommar och varje jul. Jag minns de varma somrarna i Skåne. Jag minns dofterna av Öresunds saltvatten, prasslet av bokskogens löv och smaken av slush som jag minns att jag brukade dricka när vi besökte köpcentret Väla. Jag minns allt som det var igår, trots att mitt samvete gnager för att det var över 10 år sedan jag var där nere. Tiden går så FORT och som allt annat så tänker man "jag ska".
Man tänker inte så långt som att tiderna förändras. Man vill att allting ska vara som det alltid har varit. Man vill att Mimmi och Lars alltid ska sitta vid sitt köksbord och spela yatzy på den gröna duken.
Tyvärr finns inget för alltid.
Tiderna förändras, och de förändras fort.
L har varit dåligt, mycket dålig, en längre tid. Allvarliga sjukdomar har avlöst varandra och jag önskar ingen ett sådant helvete som han har gått igenom. Han har gått på dialys en längre tid men i samband med ytterligare en sjukdom så har han nu beslutat att vägra ta mer dialys. Jag förstår honom. Varför ska man på egen hand förlänga ett lidande som ingen människa borde få känna? Han lever inte, han existerar. Det är ett lidande, en konstgjord andning. Det är inte värdigt och jag antar att det är så han själv tycker.
Han har lovat min M att inte sluta med dialysen. Men enligt läkaren var det över en vecka sedan han gav upp det. Trots det lovar han fortfarande M att han ännu tar dialys. Hon vet. Men hon säger inget. Hon förstår. Vi förstår.
Jag läste nyss att undersökningar visat att det i genomsnitt tar 7-10 dagar efter avslutad dialys för en patient att dö. Det skrämmer mig. Det har gått över 7 dagar nu.
Det gör så ont i mig när jag tänker på det. Sanningen att säga upptar det mycket av mina tankar trots att jag utåt sett inte pratar om det.
Jag vill inte att saker ska förändras. Det är för smärtsamt. Varför?
Man tänker inte så långt som att tiderna förändras. Man vill att allting ska vara som det alltid har varit. Man vill att Mimmi och Lars alltid ska sitta vid sitt köksbord och spela yatzy på den gröna duken.
Tyvärr finns inget för alltid.
Tiderna förändras, och de förändras fort.
L har varit dåligt, mycket dålig, en längre tid. Allvarliga sjukdomar har avlöst varandra och jag önskar ingen ett sådant helvete som han har gått igenom. Han har gått på dialys en längre tid men i samband med ytterligare en sjukdom så har han nu beslutat att vägra ta mer dialys. Jag förstår honom. Varför ska man på egen hand förlänga ett lidande som ingen människa borde få känna? Han lever inte, han existerar. Det är ett lidande, en konstgjord andning. Det är inte värdigt och jag antar att det är så han själv tycker.
Han har lovat min M att inte sluta med dialysen. Men enligt läkaren var det över en vecka sedan han gav upp det. Trots det lovar han fortfarande M att han ännu tar dialys. Hon vet. Men hon säger inget. Hon förstår. Vi förstår.
Jag läste nyss att undersökningar visat att det i genomsnitt tar 7-10 dagar efter avslutad dialys för en patient att dö. Det skrämmer mig. Det har gått över 7 dagar nu.
Det gör så ont i mig när jag tänker på det. Sanningen att säga upptar det mycket av mina tankar trots att jag utåt sett inte pratar om det.
Jag vill inte att saker ska förändras. Det är för smärtsamt. Varför?
Kommentarer
Postat av: Malinne
Japp..Lite Oplanerat,men men..redan i 4:e fick reda på det i 2:a...Så det kommer skilja ett år å 1-2 månader mellan dom..inte riktigt vad man planerat...men sen är det finito....
Trackback