Sorg....
Vem kunde ana att denna dag skulle sluta som den gjorde.
Just nu sitter jag här med ett stort hål i själen. Vår kära Ville blev överkörd idag, endast 2 år gammal.....
Jag kan fortfarande inte tro att det är sant. Allas vår Ville.
Ville som bodde hos oss en hel del, men var mammas och pappas katt. Han var jämt med i stallet och ofta när vi knatade hemåt så följde Ville med hem till oss. Han skuttade på efter oss och var så lycklig jämt. Sen kunde han vara hos oss i några dagar eller så stannade han på besök i nån timme bara. Han var liksom vår gårdskatt här på Edkallvejän, han var alltid med där det hände.
Tyvärr hade han noll respekt för bilar. Så egentligen är det nog inte konstigt att tiden med Ville fick ett abrupt slut.
Jag slutade tidigt idag och var hemma hos mamma och pappa och väntade på att mamma skulle komma hem från tandläkaren. Så jag satt nere hos min mormor och pratade när mamma kom hem. Jag såg direkt på henne att något hänt eftersom hon var alldeles sammanbiten. Så säger hon: "Det är Ville... Han har blivit överkörd..." (Jag gråter till och med när jag skriver det, för det var så himla chockerande......). Vi hade ju väldigt svårt att ta in vad hon sa. Var Ville DÖD??? Det var ju bara någon timme efter att han skuttat runt med en mus i munnen.
En man hade kommit in på gården och frågat mamma om de ägde en gul katt och sa att han hade kört på den och att den var död. Han träffade den i huvudet och det var över på en tiondels sekund. Han var snäll och följde med mamma ner och lade Ville i en plastpåse. Självklart är vi jättetacksamma att mannen stannade och var så klok att han tog reda på vem som ägde katten. Tänk om han bara kört vidare!
Jag tycker så synd om mamma som fick ta reda på Ville och ha honom i den där påsen. Det var fruktansvärt att se. Fy fan, vad jag grät.
VILLE!!!!!!!! Ville FÅR inte vara BORTA!!!!! Han var ju glädjespridaren här på vår väg. Han var ju bara två år och SÅ lycklig!!! Jag kan inte förstå det.... han skulle ju leva med oss i 20 år till! Det gör så ONT! När sånt här händer överväger jag starkt att inte ha djur. Jag klarar inte av det. Jag blir så oerhört påverkad och kan liksom inte sluta tänka på det.... Min mage gör ont och mitt huvud likaså.
Varför finns det ingen rättvisa i livet? Vad hade Wilbert gjort för att förtjäna att avsluta sitt lyckliga liv så tragiskt??
Du fattas oss Ville. Tack för den fina men korta tid, som du spred glädje i våra liv.....
Jag vet................ Jag vet..... Vi vet......Alla vi djurmänniskor vet.... Jag har inte skaffat en ny hund efter Cherie... Det gjorde för ont.. Det gör fortfarande ont.... Jag förstår vad du menar... Samtidigt så är glädjen att få den stora äran och privilegiet att få komma våra fyrbenta vänner så nära så mycket värt... Att få ha tiden med dem tillsammans betyder allt... Allt...Känner er sorg... Så starkt... Så svårt.. Men vi är människor som inte kan vara utan djur... Vi älskar dom så högt och vill bidra till deras välbefinnande och deras rätt att få leva ett liv i kärlek och trygghet... Deras rätt att få finnas och att skydda dom mot onda människor... Olyckor händer tyvärr.... Det får inte hända, men gör det ändå... Det är inte rättvist... All min kärlek...
Man kan inte förstå att han är borta, lille gogubben. Jag kan ändå inte förstå vad meningen med detta skulle vara. Varför just Ville?
Tack för omtanken.... Kram
Usch,vad jag lider med er....Jag grät när jag läste....Vet inte vad jag ska säga...Mer än att jag tänker på er och skickar en stor kram från oss...
Va hemskt :(
R.I.P
Usch va hemskt=( styrkekramar från mej till dej.. inge kul och förlora ett djur..
Tack för omtanken alla.... nej, det är verkligen inte roligt. Jag har fortfarande ont i magen. KRAM.