mylifeandme

Jag är lycklig lottad som har en sambo som verkligen gör allt för mig. Han ställer upp vad det än gäller, i alla väder (nåja, nästan då). Vi bråkar nästan aldrig, vi kan sitta i flera timmar vid köksbordet och bara prata med varandra, och fram för allt så kan vi skratta tillsammans. Utan honom skulle jag inte vara någonting. Han kan titta på mig med kärlek i blicken och verkligen innerligt säga hur söt eller underbar han tycker att jag är när jag gör vissa saker. Hur många gör det efter över 9 år tillsammans?


Mänsklig kärlek i all ära, men det som berör mig djupast inne i själen, och det som får mig att få en klump i magen mer än något annat, är när min Hilding beter sig på sitt allra mest kärleksfulla sätt.  Mina ögon fylls nästan av tårar när min kära Hilding möter upp mig i sin hage trots att jag är låååångt borta, eller som idag, när jag går hem från stallet och han följer efter så långt han kan - för att sedan stanna där hans hage tar slut - och där stå och kasta långa blickar efter mig. Dessa blickar som också följs av många skrikande gnäggningar. Så står han där och tittar och gnäggar och sedan står han kvar långt efter jag försvunnit ur sikte. Jag kan öppna fönstret i mitt hus (som ligger ca 200 meter från stallet) och ropa hans namn - och han visar sig och talar om att han är där.
Åhhhh, så jävla underbar han är min Hilding. Jag trodde aldrig jag skulle kunna älska en häst så igen efter Watte och Guinness , men OM den killen tagit platsen i mitt hjärta. Ändå finns en klump i mig och en rädsla att han en dag också kommer att ryckas bort från mig tidigare än av ålderdom.....HAN. Han är en kärlek, trots att han ger mig gråa hår ibland och att han också ibland beter sig på ett sätt som får ilskan att koka inom mig. Men är inte det också kärlek, så säg?

Sentmentalt och insiktsfullt så här en lördageftermiddag.....