mylifeandme

Igår när vi var ute på vår körtur jag och Hilding var det nästan som att jag visste vad som skulle hända. Jag kände på mig att vi skulle få punka. Och det fick vi. Jag är en sån där person som tror att alla saker som hänt en gång ska hända igen. Det var inte länge sedan som jag fick punka på ett däck när vi var ute och körde. Därför inbillade jag mig just denna dag att nästa däck skulle pysa. Det hade frusit på ute och skaren och de nedtrampade spåren på åkern skar verkligen som knivar när vi knatade den knaggliga stigen framåt. Ett tag senare märkte jag att hjulet började låta konstigt och vips såg jag hur platt det var. Suck.
Är det dålig kvalité eller är jag otursdrabbad?
Nu ska vi byta slang för andra gången och nu hoppas jag att det håller. Fast nu vet jag ju att jag kommer sitta och stirra som en blådåre på de där däcken så fort vi åker på någon väg som inte är helt slät.
Jag som verkligen hade planerat att låta killen springa av sig lite. Tji fick jag. Han fick i alla fall gå en ny väg och skötte sig som en prins trots barnvagnar, småbarn, hundar och ditten och datten. Han gillar verkligen att möta folk när vi är ute. Chansen är ju ganska stor att någon tittar på honom då och nog såg det ut som att han sträckte lite extra på sig igår när ett utav barnen kläckte ur sig : "Vilken fin häst"
Thihi.