mylifeandme

I morse sattes mitt tålamod på prov rejält.
Hilding mår så bra så fast han har varit lite moloken de senaste dagarna. Han kan ju nämligen knappt gå i den förbenade hagen. Knöligt och jobbigt, och halt. Han fick broddskor i dag så vi har haft en veckas paus och väntat in hovis. Men i morse var Hilding inte Mr Niceguy direkt. Eller, han var ju rädd. Så rädd.
Han vägrade flytta sig från hagen. Åsna eller häst? Ibland är jag inte säker själv. Han skulle inte lämna sin säkerhetszon så var det bara. För utanför hagen var det is, glansis, och den halkar man på, bara så ni vet. Det spelar ingen roll att matte hällt ut så mycket sand att man kunde vada i den. För igår kväll när vi tog in Hilding så kände han väl att han bara gled och det kom ju han ihåg. Så där står man, bråttom till jobbet - med en häst som vägrar flytta sig en millimeter trots hot om utebliven mat etc.
Han skrapade och skarpade och visade verkligen att han var rädd. Vad göra? Inte ens med tre personer gick det att få ut honom den vägen.
Det tog en timme ungefär innan vi fick baxa in honom i hagen bredvid (ta ner tråd och allt) och försöka få ut honom från den ingången, som till och med var halare. Men den har han inga otäcka minnen från. Så det gick , eller ja, han gick. Men han var inte dyr efter den proceduren vill jag lova. Speciellt inte med en matte som hade nååågot bråttom till jobbet.
Men han ville ju inget illa. Bäbisen. Är det inte lustigt hur den kaxiga räven helt plösligt blir en jättebäbis?
Det är ju lustigt hur deras minne fungerar alltså. Han mindes att det inte gick att gå raka vägen in i stallet, från hans ingång, en sträcka på 3 meter typ. Men en längre sträcka, som han inte brukar gå, men som var 5 meter längre och dessutom halare, den gick att gå. Men det är ju så - bränt barn skyr elden och han hade ju inte bränt sig när han gått från Jallas hage.

Det var mycket roligt att komma till jobbet kall, hungrig och helt slut vill jag lova. Dagen började helt fel. Jag kom efter hela dagen och hann inte heller äta lunch. Förstå hur hungrig jag är när jag sätter i mig ett äckligt mål från Mc Donalds i ren desperation. Det var fan till och med gott.