mylifeandme

Tisdagar är dagar då jag brukar vara ganska trött. Idag har det varit en fullspäckad dag på jobbet så jag känner mig sliten. Detta trots att jag faktiskt sov två timmar när jag kom hem. Sjukt att man kan vara såå trött. Idag var sista riktiga lektionen med en av mina klasser, de går på praktik nu och kommer inte tillbaka förrän de tar studenten. Det är en klass med 17 killar och de har varit underbara, jag kommer verkligen att sakna dem oerhört! Jag började nästan gråta idag när en av eleverna talade om hur mkt jag hade gjort för den där klassen och att jag tillhörde de absolut bästa lärarna de hade. Han menade att deras klass verkligen inte är lätt och att jag till och med fått de att tycka det var roligt att få till svenskan. Det värmde verkligen! Det är många i den klassen som uttryck hur bra det har varit och det var ingen som hade något negativt att säga under de skriftliga omdömena heller. Trots att jag nästan tvingade dem att skriva NÅT jag borde förändra/förbättra.
Åh vad jag kommer att sakna dem!
Jag var väldigt noga med att poängtera för dem hur underbara jag tycker att de är och vilket bra jobb de har gjort. Även hur glad jag var över att få ha haft klassen. De blev så glada av att få höra det, för de har nog inte fått höra så mycket positivt tidigare vad jag förstått. Jag tycker det är jätteviktigt att man verkligen talar om för eleverna när de gör någonting bra och när de har skött sig bra.

När jag gick sista året på gymnasiet så hade jag själv en lärare som var nyutexad och han var den bästa läraren jag haft. Han är f.ö. min kollega nu! När vi slutade så grät han och man tyckte ju det var så gulligt. Han menade att vi  var en sån bra klass och vi var dessutom hans allra första klass. NU förstår jag hur han kände sig! Eleverna blir ju som ens "barn" trots att många av dem är myndiga och trots att man "bara" är 10 år äldre än dem. Man vill att det ska gå bra för dem och man vill ju hjälpa dem.
Så om jag nu känner så här med denna klass som jag "bara" haft två gånger i veckan under ett års tid - hur sjutton ska jag då känna om 2 år när "min" klass som jag är handledare åt, går ut?? Ojoj, vad sorgligt det kommer att bli.....

Jag är nog en människa som väldigt lätt blir känslomässigt engagerad i allt jag gör. Jag tycker lätt synd om folk och vill hjälpa alla. Kanske borde jag försöka avskärma mig lite men det går inte! Det är det samma vare sig det gäller jobb, hästar, familj, vänner eller vad som helst. Herregud jag grät till och med när jag såg Desperate Housewives nyss!

Har du också lätt för att bli känslomässigt engagerad?