mylifeandme

Det är snart på dagen ett år sedan Vackre Watte vandrade vidare till Trappalanda... Det har varit ett tufft år, och det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på honom. Den veckan från det att han fick sin dödsdom, tills det att vi åkte ner för att ta bort honom var den absolut tuffaste veckan jag någonsin levt....
Varje dag som gick tänkte jag att "det här är den sista tisdagen jag kommer att säga god natt till Watte", osv.... Jag kunde inte sova en blund natten innan vi åkte iväg med honom. Jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjorde under denna perioden i fjol. Att inte ens bry sig om att broddsko honom för att han ändå inte skulle leva mer än en vecka till, att ge honom frukost för sista gången, att klippa av honom en stor bit av hans vackra man som minne, att en sista gång göra honom fin inför hans sista resa.....
Att titta in i hans vackra ögon innan han vandrade iväg med killen som skulle ta honom bort från det onda.... Det var som att han visste, att han skulle slippa lida mer....som att han tackade oss.
Tårarna rinner nedför mina kinder när jag skriver om det, precis som de gjorde litervis när jag tvingades ta det svåra beslutet att låta en ung glad häst få lov att sluta sina dagar.... Detta bara för att andra människor inte försått att han var skadad, och bara låtit honom fortsätta springa....
Jag vet att jag gjorde det rätta, men jag tvivlar ändå. Kanske bara för att Watte varje dag visade hur tacksam han var för att han fått livet tillbaka. Att han pratade med en och kom springandes med svansen i vädret när jag kom, och verkligen visade hur glad han var att se mig. Äkta kärlek. Jag tror aldrig jag känt mig så glad som de gånger han tog emot mig så.....
Jag gav honom livet tillbaka, men jag var också den som bestämde att han skulle få sluta leva det...och det känns hemskt. Men jag såg i hans ögon när han låg där, död på marken, att hans själ var borta, och att han var för evigt befriad från det onda. Han var borta. Det var bara ett skal som låg där.

Min älskade, du finns för alltid i mitt hjärta....





Jag visste redan då allt detta hände att det skulle komma en dag då jag skulle få lov att fatta ett lika tufft beslut igen. Jag trodde däremot inte att den dagen skulle komma så snabbt......
I dag var vi till vetrinären med Guinness. Han har haft sina pålagringar, det vet vi ju, och han har en del krämpor. Det har förändrats till det sämre fick vi veta idag. Vetrinären gav honom inte så goda prognoser. I bästa fall skulle han kanske på sin höjd kunna leva i 3 år till, och det skulle vara absolut max..... Och det var under förutsättningen att han kunde stärka sina muskler så pass att han kunde leva med sitt onda knä. Det finns dock risk att han inte kommer att kunna arbeta upp dom alls. Vi vet inte vad vi ska göra, han är ju vår prins..... Han har ställt upp för oss i alla väder och aldrig klagat trots att han sprang på banan då han hade ont. Han ville visa upp sig! Visa att han var störst bäst och vackrast.....
Det gör så jävla ont att fatta ett beslut nu, jag kan det bara inte.
Det framkallar sådana oerhörda minnen eftersom allt känns som en deja vu.....

Guinness har i dagsläget ingen galla, men han är halt. Fördelen är också att inget av de andra benen har fått några sekundära problem, så än så länge skulle det kunna gå. Men frågan är ju till vilket pris? Bara för att se honom bli sämre och sämre? Och veta att han ändå bara har max 3 år kvar att leva?
Fy fan...jag mår så dåligt....han är ju bara 8 år gammal....
Varför?

Älskade Ginza: