mylifeandme

När jag var 9 år köpte vi en katt. Det var en kolsvart liten buse som fick namnet Sotis. Trots att det är nästan 20 år sedan, så minns jag det som om det vore i går.
Någon gång i slutet av år 1998 så blev tyvärr min brors allergi mot pälsdjur alldeles för stor för att vi skulle kunna behålla Sotis. Det var förstås hemskt att ens behöva tänka tanken att lämna bort en katt vi haft i 10 år. Men vem kunde ana att min bror skulle bli allergisk?
Vi hittade dock en ganska bra lösning på problemet, tyckte vi. Min farmor, som bor i samma by som vi hade precis förlorat sin katt, och vi kom överens om att Sotis skulle flytta till henne ute i sommarstugan där han kunde busa fritt.
Jag minns så väl dagen vi körde honom dit. Jag hade honom i mitt knä, och det blev stora pölar på mina byxor eftersom han svettades så av nervositet. Tassavtrycken syntes väl på mina ljusa byxor.

Sotis stannade där en dag och natt. Natten därpå hade han  sönder myggfönstret och smet. Han ville hem.
Saken var bara den att han hittade inte hem. Där började vårt långa sökande efter att hitta vår Sotis igen. Vi åkte runt överallt med bilen, satte upp lappar, ringde runt. Jag ringde till och med till en "spåman" som faktiskt har en förmåga att hitta bortsprungna katter. Han menade att Sotis skulle finnas ca en mil söder om det ställe han försvunnit ifrån, men han var inlåst hos någon som inte släppte ut honom.

Veckorna gick, månaderna och åren....
Jag visst någonstans inom mig att Sotis levde. Han var en stark katt, en riktig vilde.
En dag fick jag det bekräftat....
Jag jobbade i en affär då jag fick sms:et. Det stod "Du kommer aldrig tro det, men Sotis har kommit hem...."
Det var nästan på dagen 2 år efter att han försvunnit. Tårarna rann som floder nerför mina kinder. Det var för lättnaden, för att allt det ja känt inom mig, och vetat, att han inte var död - stämde!

Jag kastade mig in i bilen och åkte hem den dagen. Det var en raggig rädd Sotis som låg under sin soffa på övervåningen.
Tidigare denna dag hade det knackat på dörren hemma hos oss. Det var två damer som stod därute och påstod sig ha vår katt i bilen. Detta var efter att många påstått sig sett "vår" katt under dessa två år. En "vanlig" svart katt, som så klart varje gång visade sig inte vara vår Sotis. Men den här gången var det det.....
Sotis var öronmärkt, och damerna hade sett den här katten som de misstänkte bodde i en vägtrumma i en by (ja just det - EN mil söder om där han försvann i från) söder om oss. När de tillslut lyckats komma nära honom såg de märkningen och ringde och fick vår gamla adress, till huset vi bodde i innan. Som tur var visste som bodde där var damerna kunde hitta oss.

Det är nu alltså ungefär 7 år sedan Sotis kom tillbaka. Något tillknöcklad och förmodligen med sviter efter att ha blivit påkörd av en bil. Det har varit en pigg och glad kämpe även efter han varit borta, och OM han var glad att få vara hemma igen.
För, ja, hur illa det än var med min brors allergi så kunde vi bara inte släppa Sotis igen.

Men idag gjorde vi det....vi släppte honom vidare för sista gången i hans 20 åriga liv. Han magrade mot slutet och blev stel i sina leder. Hos besöket hos vetrinären i dag fick vi veta att den böld han hade i munnen var cancer. Det fanns inget att göra, annat än att låta honom somna in för gott.....

Sotis liv är en solskenshistoria.
I år skulle han fylla 20 år.