mylifeandme

Det känns som att varje gång jag skriver här är det om något negativt. Det har varit mkt sånt i mitt liv det senaste året, och det är då det är som skönast att skriva av sig.
Guinness blir märkbart sämre för var dag som går. Han står och lyfter sina bakben och visar att det gör ont nu. Snön gör det hela ännu jobbigare för honom. De senaste dagarna när vi tagit in honom i stallet har han inte kunnat flytta sig i sidled. Han gör det sakta, sakta, och släpar då endast höger ben längs marken. Han kan helt enkelt inte.

Vi hade tänkt att vi skulle vänta tills efter jul och nyår med att låta honom vandra vidare. Men när vi ser hur han blir sämre, och hur hans ögon verkligen ber oss att låta honom slippa lidandet - så kan vi bara inte. Varför ska vår lyckliga jul vara viktigare än hans liv? Det blir ju iaf ingen lycklig jul när man vet vad som väntar runt hörnet. Skit....

Vi har bestämt oss att ringa redan i morgon bitti. Jag vet inte om jag klarar av att vara med när det var precis ett år sedan Watte. Det känns för jobbigt.
Från början tänkte vi att han skulle få sluta sitt liv här. Men efter lite eftertanke så kanske det inte går så bra. Det blir blod, och vi har några grannar nära som säkert inte tycker det är så trevligt. Vi vill heller inte göra det så de andra hästarna ser. Det känns hemskt att plåga honom med transport, men det är iaf "bara" 3 mil. För att han sen inte ska behöva ha ont någonsin igen....

Jag kan inte låta bli att gråta när jag skriver, trots att jag vetat om detta så länge, att dagen skulle komma inom en snar framtid. Hur förbereder man sig?
Guinness var min första riktiga travare, han lärde mig ALLT jag kan. Han gjorde alltid sitt bästa trots att han alltid haft problem. Men nu förstår jag ju, att de dagar han inte ville låta sig tas i hagen, var dagar han hade ont. Ändå kämpade han. Han ville så mycket. Han ville glänsa. Han älskade att springa på banan och visa upp sig, trots smärtan. Han ÄLSKADE när folk såg honom, och när de ville klappa honom. Han visste att HAN var stjärnan.
Han skötte sig alltid, och var vi än var, så blev folk så häpna över hur snäll han var. Lugn, cool. Sånna hästar växer inte på träd...

I morgon kommer jag att ringa vetrinären och be om en tid med svensk lantbrukstjänst, sedan finns det ingen återvändo....